Louis P.O.V

Det var äntligen tisdag. Jag hade längtat så sjukt mycket efter denna dag. Det var ingen dyr restaurang, men det var en fin, och jag hade beställt bord i en avskymd del av restaurangen. Jag hade bytt några ord med Zayn igår och han sa att det blev lyckat. Jag var glad för hans skull. Jag hoppades att Emily inte skulle behöva gå till skolan mer den här veckan för jag ville att hon skulle komma med mig hem till Doncaster. Jag ville umgås med henne den här veckan innan vi skulle åka iväg på turné igen. Jag och de andra killarna hade bestämt att träffas någon dag också med tjejerna. Jag stod nu och valde vad jag skulle ha på mig. Jag brukade inte ha det problemet men Emily betydde mycket för mig och jag ville verkligen inte förstöra detta.

Emilys P.O.V

Det blev en kort dag i skolan då vi bara bestämde vilka som skulle ha roller och vilka som skulle vara scenarbetare denna gång. Sedan fick vi vara lediga fram till på fredag då vi skulle ha lärt oss manuset. Även om jag hade fått som jag ville och vara scenarbetare denna gång så var vi ändå tvungna att lära oss manuset. Men idag hade jag inte tid. Jag slängde manuset på soffbordet när jag kom hem och gick in i duschen. Jag duschade längre än vanligt, när jag sedan kom på att det skulle ta tid att fixa smink och håret, jag rusade ut ur duschen och halkade.

”Aouch, DAMN  IT!” jag skrek när jag landade med svanskotan på duschkabinens kant.

Jag kunde inte ställa in dejten med Louis när jag sa att han inte fick göra det. Jag grimaserade när jag tog mig in till mitt rum med en värkande svanskota. Jag försökte glömma bort smärtan när jag sminkade mig det gick som det gick. Efter ca 1 timme var jag klar med sminket. Jag hämtade min locktång och satte in den i uttaget medan jag klumpigt tog mig till köket för att ta en ipren. Varför var jag så klantig för. Jag fönade håret så att det blev fuktigt innan jag lockade det. Nu var det bara kläderna kvar. Jag stod i underkläder och studerade vad jag hade köpt igår. Den röda klänningen lockade mig. Jag bestämde mig för den och ett par vita ballerinaskor som jag också köpt igår. Innan jag drog på mig klänningen upptäckte jag ett stort blåmärke på min svanskota. Jag drog på mig klänningen och skorna. Studerade mig i spegeln, jag blev nöjd. Jag tog tag i min svarta handväska och tog mig ner till hallen samtidigt som det ringde på dörren.

”It must be Louis” sa jag tyst för mig själv. Jag la en blick på klockan 5 i 7 han var i tid.

Jag tog ett djupt andetag och gick och öppnade dörren.

Louis P.O.V

Jag var 5 minuter för tidigt men jag hoppades att det inte gjorde något jag hade köpt röda rosor som jag skulle ge henne också. Jag hörde hur låset innifrån låstes upp och dörren öppnades.

”Wow” andades jag ut när jag såg henne.

”You look beautiful” sa jag.

“Thanks, you too” svarade hon och log, hon steg åt sidan så jag tog ett steg in.

”Ehm, this is for you” sa jag och höll fram rosorna.

”Aww, thank you Louis” sa hon stängde dörren bakom mig och gav mig en kram.

Hon gick in, jag gissade på att det var för att sätta blommorna i en vas.

”I just leave this in my room” sa hon, hon tog tag i något på vardagsrumsbordet också och gick upp för trappan, hon saktade ner i trappan efter en stund och gick lite saktare.

Emilys P.O.V

Jag hade tänkt att lämna rosorna och manuset på mitt rum, och när jag väl kom upp så hade jag tårar i ögonen, en ipren hjälpte inte mot smärtan. Jag torkade bort tårarna, la på lite extra mascara och gick ner igen.

”Are you okey?” frågade Louis när jag kom ner.

”Yeah, I’m fine” svarade jag.

Vi gick ut och jag låste dörren.

”I guess everyone knows that you are here” sa jag

“Paparazzis probably, how do you feel for that?” frågade han. Var han orolig för vad jag tyckte om att dejta en kändis.

”Well, as long they didn’t have a camera in my face, and you say the truth in inteviews and whatever you do, so it’s okey” svarade jag.

“Sure” svarade han, han hoppade in på förarsidan och jag på passagerarsidan.

”So where will we go?” frågade jag.

Louis P.O.V

Allt var lugnt med kameror osv. så länge jag sa sanningen och paparazzis höll sig på avstånd.

”Just a restaurant” svarade jag, och körde mot utkanten av London där det låg en väldigt fin restaurang med ändå ett helt okej pris för att inte vara känd. Det kändes inte rätt att säga en vanlig människa, men det var inte bara rika personer som åt där. Det kändes bra.

”Here we are” sa jag när jag var framme och såg på henne med ett leende.

”This is..” hon avbröt sig,

”It’s not to expensive” sa jag försäkrande.

”I belive you, but it’s amazing at all” svarade hon.

Vi gick ur bilen jag tog försiktig och frågande hennes hand och hon kramade om min. Det började bra.

”Name please” en tjurig man stod när vi kom in.

”Tominson” svarade jag.

”This way” han visade oss genom den stora resturangen, det var många som såg på oss och viskade mitt namn när vi gått förbi, vi gick förbi en familj och jag kände någon som drog i min skjorta. Jag såg ner på en liten tjej.

”Hey, can I get your autograph and a picture?” frågade hon.

Jag kunde inte säga nej,

”Of course” svarade jag, jag såg inte på Emily, vågade inte möta hennes blick, jag skrev ner min autograf och ställde upp på en bild som flickans mamma tog. De hade en till dotter som också väldig gärna villa ha en autograf och en bild jag gjorde samma sak igen. De sa tack och såg glada ut. Vi kom till den avskilda delen där vårt bord stod klart och dukat.

Vi fick en varsin meny av den om ännu tjurigare mannen nu och han gick iväg sen. För första gången sedan familjen såg jag på Emily och hon hade tydligt väntat på att jag skulle se på henne för hon blickade genast in i mina ögon och jag kunde inte se bort.

”I know, you can’t say no to fans, that was really nice of you to do this, but next time, can you present me to?” frågade hon. “Or at least look at me?” frågade hon. Hon var sårad.

“Yeah, I’m sorry” svarade jag.

Vi beställde samma sak och en varsin Cola. Vi åt under småprat jag tänkte fråga henne om Doncaster efter middagen då jag hade tänkt att vi skulle ta en promenad genom en park som låg i närheten. Vi blev klara och hon lät mig betala. Jag ledde henne till parken.

”it’s amazing Louis, You are a special boy” log hon

Jag, speciell, jag kunde inte riktigt hålla med om det, men om hon tyckte jag var speciell så fick hon tycka det.

Efter ett tag började Emily gå långsammare och la sin hand på svanskotan.

”Are you okey? Should I call 911?” frågade jag.

”No, i’m fine, I’m just so clumsy and slipped before when I shower” svarade hon.

“It looks like it hurts” sa jag, jag hjälpte henne till en bänk.

”Thanks, but I’m fine” svarade hon.

“I want to ask you something” sa jag.

Hon såg frågande på mig.

”I need to go home to Doncaster and it would be fun if you want to folllow me and meet my family” sa jag och såg frågande på henne. Hon log.

“I would love too, but I need to be back on Friday, when I have to go back to school”  svarade hon.

“You have school?” frågade jag.

“Just on Friday” precis när hon sa det hördes något I buskarna och jag visste precis vad det var.

”Can you run?” frågade jag hon skakade på huvudet, hur skulle detta gå?

---

Detta kapitlet blev lite kortare och ganska tråkigt för jag har varit uppe alldeles för länge. så jag slutade med en cliffhanger. vad är det som hörs i buskarna och vad ska de göra när Emily inte kan springa? :)